I juni för ett halvt år sedan tog jag steget in i en för mig rätt så okänd värld, när jag för första gången klev in genom dörrarna till ämbetshuset i Vasa. Jag var så gott som klar med min kandidatexamen i kommunikationsvetenskaper och hade lyckats få en praktikantplats inom min egen bransch. Känslorna varierade från entusiasm till nervositet. Många praktikanter känner säkert igen sig, det är många frågor som snurrar i huvudet före den första arbetsdagen. Hur är det att jobba inom den egna branschen? Vad allt hör till?
När jag på våren sökte intressanta sommarjobb i Vasa fastnade jag för jobbet som kommunikationspraktikant vid NTM-centralen i Österbotten och Österbottens AN-tjänster. Platsannonsen kändes genast rätt, för via mina biämnesstudier har jag fått upp ögonen för regionutveckling och möjligheten att jobba statligt. Arbetsuppgifterna kändes också lämpliga för mig som kommunikationsstuderande och det fick mig genast att känna att jag har mycket att ge i detta arbete. Inte i något skede hade jag tänkt mig att praktiktiden skulle vara ett halvt år, men jag är glad att den gjorde det. Sex månader var just en lämplig tid för mig, för under den tiden hann jag se många olika sidor av jobbet.
Via jobbet har jag lärt mig så mycket och numera kan jag fast i sömnen räkna upp sysselsättningssiffrorna för Österbotten och Mellersta Österbotten och åtminstone 20 skäl till att det lönar sig för företag att överväga anställa internationell arbetskraft.
Sedan tidigare kände jag till att NTM-centralen i Österbotten har näringar som sitt ansvarsområde, men nästan allt annat var nytt för mig. Eftersom en kommunikatör måste känna sin organisation och dess teman bra, fick jag lägga ner en del tid på att lära mig det. Via jobbet har jag lärt mig så mycket och numera kan jag fast i sömnen räkna upp sysselsättningssiffrorna för Österbotten och Mellersta Österbotten och åtminstone 20 skäl till att det lönar sig för företag att överväga anställa internationell arbetskraft. På förhand var jag ganska spänd över hur jag ska kunna lära mig allt om denna för mig främmande bransch. Nu efter ett halvt år skulle jag kunna säga till mig själv att det går nog bra! I jobbet som kommunikatör lär man sig känna ämne som ämne via det praktiska arbetet. Det är också absolut en av orsakerna till att jag gillar kommunikation så mycket.
En dag frågade en av mina vänner hur en vanlig arbetsdag sett ut under praktiken. När jag skulle svara på frågan insåg jag att det kanske inte finns en sådan – arbetsuppgifterna har varierat så mycket från dag till dag att det inte ens har uppstått något speciellt mönster. Det passar mig perfekt, för jag gillar det omväxlande arbetet och de nya erfarenheter som jag fått. Ibland har jag skrivit inlägg till sociala medier på kontoret, ibland har jag varit med på åkergranskning i Kristinestad och ibland har jag deltagit i Teams-möten på distans hemifrån. Jag har också åkt till Nykarleby för intervjuer, gjort webbsidor, redigerat fotografier och videor samt gjort idéer till olika slags kommunikationsplaner. Dagarna har varit varierande också på grund av att jag själv fått skräddarsy deras innehåll och tack vare den flexibla arbetstiden även tidtabellerna.
I slutet av november inföll huvudpunkten för min praktik, dvs. evenemanget Talent Boost Summit som vi arrangerade i Vasa. Ända från början av praktiken hade jag jobbat med kommunikationsuppgifter för detta evenemang och fått förverkliga mina egna visioner bl.a. om evenemangets visuella uttryck och sociala medier. Evenemanget var en gång för alla den bästa dagen under hela min praktik: det var fantastiskt att se hur högklassigt och lyckat evenemang vårt arrangörsteam hade åstadkommit. Själv betraktade jag dagens program en hel del bakom linsen också, eftersom jag fick äran att fotografera evenemanget.
Främst känner jag ändå tacksamhet för under praktiken har jag lärt mig så mycket inte bara om själva arbetet utan också om mig själv.
Nu har de ett halvt år gamla känslorna av spänning och nervositet bytts ut till ett visst vemod då praktiken går mot sitt slut och det har blivit dags att lämna de underbara kollegorna och arbetet som jag fått lära mig. Främst känner jag ändå tacksamhet för under praktiken har jag lärt mig så mycket inte bara om själva arbetet utan också om mig själv. Nu står jag igen ett steg närmare min egen riktning i arbetslivet, vad det nu sedan blir i framtiden. Jag fick ändå fina lärdomar för framtiden och som tur är kan jag alltid gå tillbaka och minnas denna erfarenhet.
Veera Röyttä
Näkökulmia vientirannikolta | Reflektioner från exportkusten 